Var aktivister för att främja revolutionen[*]

9 oktober 1957

Denna konferens har varit en framgång. Med deltagande av kamrater från provinsernas och prefekturernas partikommittéer blir ett sådant utvidgat plenarmöte med Centralkommittén faktiskt en konferens med kadrer från tre nivåer. Den är bra för att klargöra politiska riktlinjer, utbyta erfarenheter och uppnå enad vilja.

Det ar kanske nödvändigt att sammankalla en konferens av detta slag en gång om året. Ty det är mycket komplicerat att arbeta i ett stort land som vårt. Vi inkallade inte någon sådan konferens förra året; som följd därav led vi skada, och en högeravvikelse inträffade. I förfjol rådde ett uppsving, men i fjol kom en nedgång. Förra året höll vi ju Åttonde kongressen och hade inte tid. Nästa gång en sådan konferens sammankallas, kan sekreterarna i några av partiets häradskommittéer och av partiets distriktskommittéer tas med. Det skulle till exempel gå bra att ha ytterligare ett hundratal. Jag föreslår att varje provins också bör inkalla en konferens med kadrer från tre eller fyra nivåer inom hela provinsen, med några från kooperativen, för att tröska ut problem. Detta är första punkten.

För det andra, några ord om korrigering. Var djärva, grundliga och beslutsamma när det gäller att låta folk lufta sina åsikter och göra reformer. Vi måste ha detta slags beslutsamhet. Är det då nödvändigt att lägga till en kampanj mot högerelementen, och dessutom en kraftfull sådan? Nej, det är det inte. För kampanjen mot högerelementen är på rätt spår och har på en del håll redan avslutats. Nu bör betoningen ligga på att lufta åsikter och göra reformer på gräsrotsnivåerna, det vill saga på de tre nivåerna härad, distrikt och socken. I en del avdelningar på central-, provins- och municipnivåer bör luftandet av åsikter fortsätta, men betoningen bör ligga på reformer.

Under detta år har massorna skapat en form för att göra revolution, en form för att bedriva masskamp, nämligen att tala fritt, till fullo lufta åsikter, hålla stora debatter och skriva väggtidningar. Vår revolution har nu funnit en form väl avpassad till dess innehåll. Denna form hade inte kunnat komma fram i det förflutna. Eftersom vi då var upptagna av strider, av de fem stora rörelserna[1] och av de tre stora omvandlingarna[2], var det omöjligt för denna form av ojäktad debatt att uppstå. Det skulle ha varit otillåtligt att ägna ett helt år åt ojäktad debatt, åt att lägga fram fakta och diskutera ut saker och ting. Nu kan det göras. Vi har funnit denna form, en form som passar innehållet i massornas kamp, den nuvarande klasskampens innehåll och det rätta sättet att lösa motsättningar inom folket. Grip denna form, och hädanefter kommer ni att finna saker och ting mycket lättare att sköta. Större och mindre frågor om rätt och fel, såväl som problem i revolutionen och uppbygget, kan lösas genom att lufta åsikter och hålla debatter, och dessutom snabbare. Vänstern bör fritt lufta sina åsikter och hålla debatter inte bara med mitten utan också öppet med högerelementen och i byarna med godsägarna och de rika bönderna. Eftersom vi inte är rädda att "förlora ansiktet" har vi i våra tidningar publicerat sådant struntprat som "kommunistiska partiet monopoliserar allt", "det kommunistiska partiet bör avgå" och "stig ur er bärstol". Vi har just "stigit" upp i vår "bärstol", och redan vill högerelementen att vi ska stiga "ur". Att tala fritt, fritt lufta åsikter, hålla stora debatter och skriva väggtidningar är den form som är bäst ägnad att väcka massornas initiativ och höja deras ansvarskänsla.

Vårt parti har en demokratisk tradition. Utan denna tradition hade det varit omöjligt att acceptera sådant fritt luftande av åsikter, stora debatter och väggtidningar. Under korrigeringsrörelsen i Yenan gjorde folk anteckningar, gjorde självkritik och hjälpte varandra i grupper om sju eller åtta, och detta varade i flera månader. Alla de jag har mött är tacksamma för den korrigeringen och säger att det var först då som de började kasta av sin subjektivism. Under jordreformens dagar rådfrågade vi, närhelst problem uppstod, massorna för att reda ut idéer. I våra arméförband brukade kompanibefälhavarna personligen se till att deras manskap var väl övertäckta nattetid och hålla vänskapliga samtal med dem på jämbördig fot. Det rådde ett överflöd av demokratiska former under korrigeringsrörelsen i Yenan, i jordreformen, i arméförbandens demokratiska liv under de tre kontrollerna och tre förbättringarna[3] och senare i striderna mot de "tre onda" och de "fem onda" och i den ideologiska omdaningen av de intellektuella. Men när det gäller att fritt lufta åsikter och hålla stora debatter, vilka följs av rådfrågning och övertalning i form av "en mild bris och ett stilla regn" — är det först nu som allt detta kan ske. Vi har funnit denna form som kommer att vara till väldig fördel för vår sak och göra det lättare för oss att övervinna subjektivism, byråkrati och kommandometoder (med kommandometoder menar vi att slå eller svära åt folk eller tvinga dem att genomföra order) och lättare för ledande kadrer att bli ett med massorna.

Detta år har vi sett en kraftig utveckling av vår demokratiska tradition, och denna form att tala fritt, till fullo lufta åsikter, hålla stora debatter och skriva väggtidningar bör föras vidare till kommande generationer. Den ger fritt spelrum åt den socialistiska demokratin. Detta slags demokrati är möjlig endast i socialistiska länder, inte i kapitalistiska. Med sådan demokrati som grundval blir centralismen inte försvagad utan stärks ytterligare, och proletariatets diktatur likaså. Ty proletariatet måste för att utöva diktatur, lita till sitt breda skikt av bundsförvanter, det kan inte göra detta helt ensamt. Proletariatet i Kina är litet till antalet, bara omkring tio miljoner, och det måste lita till de flera hundra miljonerna fattiga bönder och lägre mellanbönder, fattiga i städerna, medellösa hantverkare och revolutionära intellektuella för att utöva diktatur — annars går det inte. Nu när vi har väckt deras entusiasm, håller proletariatets diktatur på att konsolideras.

För det tredje, jordbruket. Fyrtiopunktsprogrammet för jordbrukets utveckling har reviderats och kommer snart att utges. Kamrater, var goda gör ett gott arbete med att organisera debatter och diskussioner om det i byarna. Jag har frågat några kamrater om prefekturerna bör göra planer för jordbruket. De svarade ja. Bör distrikten göra likadant? Svaret är åter ja. Socknarna då? Än en gång sade de ja. Och kooperativen bör också göra sådana planer. Då kommer det att finnas allt som allt sex nivåer — provins, prefektur, härad, distrikt, socken och kooperativ. Var goda ta er i akt och förspill ingen tid när ni gör dessa planer för jordbruket. En plan och ett program är ett och detsamma, och eftersom vi har haft för vana att använda ordet plan låt oss kalla det så. Vi måste hålla fast vid att göra upp omfattande planer, ge effektivare ledning, låta partisekreterarna rycka in och låta alla partimedlemmar hjälpa till med att sköta kooperativen. Uppenbarligen hjälpte inte alla partimedlemmar till med att sköta kooperativen under andra halvåret förra året, och partisekreterarna ryckte sällan in. Detta år måste vi hålla fast vid att göra vad vi tidigare gjorde.

När blir planerna färdiga? Jag har frågat några kamrater och fått veta att de är färdiga på en del platser och inte helt på andra. När vi nu lägger tonvikten vid de tre nivåerna provins, prefektur och härad, kan deras planer bli färdiga denna vinter eller nästa vår? Varom inte måste de i alla händelser bli färdiga under det kommande året, och det på alla sex nivåerna. Ty vi har haft flera års erfarenhet, och det fyrtio punkter omfattande riksprogrammet för jordbrukets utveckling är nästan färdigt. Detta program och planerna på provinsnivå och andra nivåer bör samtliga diskuteras i byarna. Men eftersom det skulle bli för mycket att diskutera alla sju planerna samtidigt, är det att föredra att massorna delas upp i grupper som luftar åsikter och debatterar vid skilda tider. Här talar vi om långtidsplaner. Vad bör göras om en plan visar sig vara olämplig? Då måste den revideras sedan vi fått ytterligare ett par års erfarenhet. Till exempel, om ett par år kommer de fyrtio punkterna att behöva ytterligare revidering. Detta är oundvikligt. Jag tror att de antagligen behöver en mindre revision vart tredje år och en större vart femte. Det är alltid bättre att ha någon sorts plan än ingen alls. Programmet täcker en period av tolv år, och nu har två år gått och bara tio återstår. Om vi inte beslutsamt tar fatt i denna fråga kommer faran att uppstå för att vi misslyckas med att uppnå de mål som ställts i de fyrtio punkterna för spannmålsskörd per hektar i de tre olika regionerna, nämligen 3000, 3750 och 6000 kg, Grip beslutsamt fatt i frågan och dessa mål kan uppfyllas.

Enligt min åsikt måste Kina lita till intensiv odling för att föda sig. En dag kommer Kina att bli nummer ett bland de länder i världen som har de största skördarna. En del av våra häraden producerar redan 7500 kg per hektar. Kommer det att bli möjligt att nå 15000 kg per hektar på ett halvt århundrade? Ska det i framtiden bli möjligt för området norr om Gula floden att producera 6000 per hektar, det norr om Huaifloden 7500 kg och söder därom 15000 kg? Det återstår ännu några årtionden innan dessa mål nås i början av 2000-talet, eller kanske tar det inte så lång tid. Vi är beroende av intensiv odling för att föda oss, och även med en rätt stor befolkning har vi fortfarande tillräckligt med mat. Jag tror att i genomsnitt två ar (0,2 hektar) per person är mer än nog, och att i framtiden mindre än två tredjedels ar (0,07 hektar) kommer att ge tillräckligt med spannmål för att försörja en person. Naturligtvis är födelsekontroll fortfarande nödvändig, och jag uppmuntrar inte ökat födelsetal.

Var vänliga undersök hur mycket spannmål bönderna faktiskt förbrukar. Vi måste uppmuntra flit och sparsamhet i hushållets skötsel och i spannmålsförbrukningen, så att vi har reserver. När staten har en reserv och varje kooperativ och familj också har en, kommer vi med dessa tre slags reserver att vara riktigt välbärgade. I annat fall, om all spannmål äts upp, vilket välstånd kommer det att finnas att tala om?

Detta år bör det bli en litet större ackumulation varhelst en god skörd har bärgats eller inga naturkatastrofer har inträffat. Det är högst nödvändigt att gottgöra möjliga underskott med överskott. I kooperativen i en del provinser utgör produktionskostnaderna tjugo procent av den sammanlagda produktionen, utöver ackumulationsfonden (fem procent), allmänna välfärdsfonden (fem procent) och förvaltningsutgifterna; utgifterna för stora anläggningar utgör i sin tur tjugo procent av produktionskostnaderna. Jag diskuterade frågan med kamrater från andra provinser, som sade att dessa utgifter för stora anläggningar sannolikt var något för höga. Vad jag säger idag ska tas som förslag, som ni kan genomföra om de är lämpliga, annars inte. För övrigt är det inte nödvändigt att alla provinser och häraden handlar på exakt samma sätt, och jag lämnar frågan till ert övervägande. På en del håll har kooperativens förvaltningsutgifter hittills tagit en alltför stor andel och bör därför minskas till en procent. De består av underhåll till kooperativens kadrer plus administrationskostnader. De bör skäras ner och de stora utgifterna på åkerjorden bör ökas.

Det kinesiska folket bör sträva högt. Vi bör lära var och en i landets städer och byar att sätta målen högt och sträva att uppnå dem. Att hänge sig åt att äta och dricka, att äta och dricka upp allting, kan det anses vara att sträva högt? Nej, det kan det inte. Vi bör vara flitiga och sparsamma i skötseln av våra hushåll och göra upp långtidsplaner. När folk klär sig i rött eller vitt, det vill säga vid bröllop eller begravningar, kan vi mycket väl avstå från seden att ge påkostade fester. Vi bör vara sparsamma i dessa ting och undvika överdåd. Detta är en fråga om att förändra gamla seder. För detta ändamål är det nödvändigt att diskutera ut sakerna genom att lufta åsikter i stor skala, eller kanske i liten skala. Sedan är det dobblet. Förr var det omöjligt att förbjuda denna vana, som kan förändras endast genom att fritt lufta åsikter och debattera. Att förändra gamla seder bör enligt min åsikt också innefattas i de planer som ska göras.

Sedan har vi frågan om att utrota de fyra plågorisen och lägga vikt vid hygienen. Jag är mycket ivrig att utplåna de fyra plågorisen: råttor, sparvar, flugor och mygg. Eftersom det bara är tio år kvar, kan vi inte göra vissa förberedelser, och genomföra propaganda i år och sätta igång med arbetet nästa vår? Det är ju just den tid då flugorna visar sig. Jag anser fortfarande att vi bör utplåna dessa plågoris och att hela nationen bör ägna särskild uppmärksamhet åt hygienen. Detta är en fråga om civilisation, vars nivå bör höjas avsevärt. En tävlingskampanj bör anordnas. Varje möjlig ansträngning bör göras för att utplåna dessa plågoris, och var och en bör beakta hygienen. Framgången kommer sannolikt att bli ojämn i olika provinser och häraden. Hur som helst, låt oss se vem som blir mästare. Kina bör bli ett land med fyra "utan", utan råttor, utan sparvar, utan flugor och utan mygg.

Ett tioårsprogram för familjeplanering bör också finnas. Det bör emellertid inte främjas i minoritetsfolkens områden och i glesbefolkade områden. Även i tättbefolkade områden är det nödvändigt att pröva det på utvalda platser och sedan steg för steg sprida det intill dess att familjeplanering så småningom blir allmän. Familjeplanering kräver öppen fostran, vilket helt enkelt betyder att fritt lufta åsikter och hålla stora debatter. Vad fortplantningen beträffar har människosläktet befunnit sig i ett tillstånd av fullständig anarki och misslyckats med att utöva kontroll. En fullständigt genomförd familjeplanering i framtiden kan inte komma i fråga utan att samhället som helhet sätter hela sin tyngd bakom den, det vill säga utan allmänt samtycke och gemensamma ansträngningar.

Sedan har vi också frågan om omfattande planering. Jag har just talat om jordbruksplaner, men det finns också planer för industrin, handeln, kulturen och utbildningen. Det är absolut nödvändigt att utarbeta en omfattande plan som för samman industri, jordbruk, handel, kultur och utbildning och samordnar dem.

Odling av jordlotter i experimentsyfte är en erfarenhet värd att spridas överallt. Var och en av de ledande kadrerna i häraden, distrikten, socknarna och kooperativen bör odla en liten lott och experimentera för att se om en hög skörd kan vinnas och vilka metoder som tjänar det syftet.

Vi måste lära känna jordbruksteknik. Det är inte längre möjligt att syssla med jordbruksarbete utan att tillägna sig denna teknik. Politik och yrke utgör en motsatsernas enhet, i vilken politiken förhärskar och kommer i första rummet. Men fastän vi måste bekämpa tendensen att försumma politiken duger det inte att begränsa sig till politik och inte ha någon teknisk eller yrkesmässig kunskap. Vilken linje våra kamrater än arbetar på, vare sig det är industri, jordbruk, handel eller kultur och utbildning, bör de alla tillägna sig någon teknisk och yrkesmässig kunskap. Jag tror att även här en tioårsplan bör göras. Våra kadrer i alla näringsgrenar och yrken bör sträva att bli förtrogna med tekniskt och yrkesmässigt arbete, göra sig till experter och bli både röda och experter. Det är fel att tala om att bli expert innan man blir röd, ty det är detsamma som att bli vit innan man blir röd. Faktum är, att de som talar så har för avsikt att förbli vita till slutet, och att bli röda senare är bara tomt prat. En del kadrer är nuförtiden inte längre röda, eftersom de har dukat under för de rika böndernas tänkande. En del människor är vita, liksom högerelementen i partiet, vilka är politiskt vita och tekniskt sett ovana. Andra är grå och åter andra skära. Det är vänstern som är verkligen röd, flammande röd, liksom färgen på vår femstjärniga röda fana. Men att enbart vara röd räcker inte, man bör också ha yrkesmässig och teknisk kunskap. För närvarande är många kadrer enbart röda men inte experter och saknar yrkesmässig eller teknisk kunskap. Högerelementen säger att vi inte har förmågan att leda, att "lekmän inte kan leda experter". Vi vederlägger dem genom att hävda att vi kan. När vi hävdar att vi kan, menar vi att vi kan politiskt. Vad teknisk kunskap beträffar har vi ännu mycket att lära, och vi kommer säkerligen att vara i stånd att lära oss det.

Proletariatet kan inte bygga socialismen utan sin egen väldiga kontingent av tekniker och teoretiker. Under de kommande tio åren bör vi bygga upp en armé av proletära intellektuella (planerna för vetenskapens utveckling täcker också tolv år, och ännu återstår tio år). Våra partimedlemmar och aktivister utanför partiet bör alla sträva att bli proletära intellektuella. Planer för utbildning av proletära intellektuella bör utarbetas på alla nivåer, i synnerhet på de tre nivåerna provins, prefektur och härad, annars kommer tiden att gå utan att något sådant folk utbildas. Ett gammalt kinesiskt ordspråk säger: "Det tar tio år att odla träd men hundra år att fostra människor." Låt oss dra av nittio år från de hundra och fostra människor på tio år. Det är inte sant att det tar tio år att odla träd, eftersom det tar tjugofem år i söder och ännu längre tid i norr. Men det är helt möjligt att fostra människor på tio år. Vi har haft åtta år, och om vi lägger till tio år har vi haft arton år. Det kan väntas att vid det laget har en härskara av arbetarklassexperter med marxistisk ideologi i huvudsak bildats. Därefter blir uppgiften i ytterligare tio år att utvidga denna härskara och höja dess nivå.

På tal om förhållandet mellan jordbruk och industri bör vi naturligtvis koncentrera oss på den tunga industrin och ge företräde åt att utveckla den. Detta är en princip om vilken det inte kan råda tvivel eller vacklan. Men med denna förutsättning måste vi utveckla industrin och jordbruket samtidigt och steg för steg bygga upp en modern industri och ett modernt jordbruk. Vi talar ofta om att göra Kina till ett industriland, vilket i själva verket innebär modernisering av jordbruket. Tyngdpunkten i vår propaganda bör nu ligga på jordbruket. Kamrat Teng Hsiao-ping har också talat om detta.

För det fjärde, om de två metoderna. Det finns åtminstone två metoder att göra saker, den ena ger långsammare och sämre resultat och den andra snabbare och bättre resultat. Här gäller det både snabbhet och kvalitet. Överväg inte enbart en metod, överväg alltid åtminstone två. Ta järnvägsbyggande som exempel. Där bör finnas flera planer, så att en av flera rutter kan väljas. Det kan finnas flera, åtminstone två, metoder för jämförelse. Till exempel, bör åsikter luftas i stor eller liten skala? Bör man ha väggtidningar eller inte? Vilken av de två är bäst? Frågor av detta slag är legio, men av ett eller annat skäl har inget fritt luftande av åsikter, tillå-
tits. Inga av myndigheterna i de trettiofyra högre läroanstalterna i Peking har tillåtit detta, eller tillåtit det villigt och utan tvekan. För dem är detta en fråga om att dra elden på sig själv! Att få dem att tillåta folk att fritt lufta åsikter kräver mycken övertalning och till och med avsevärda påtryckningar, det vill säga att ge ut en öppen uppmaning och hålla många möten, så att de bli försatta i schack och matt och "drivna att ansluta sig till rebellerna på berget Liangshan"[4]. Tidigare, när vi gjorde revolution, uppstod det olika åsikter inom partiet beträffande den eller den metoden och den eller den politiken, men när vi till slut antog den politik som bäst passade de rådande förhållandena, gjorde större framsteg under Försvarskriget mot Japan och Befrielsekriget än under de föregående perioderna. På samma sätt kan det finnas den ena eller den andra politiken för uppbygge och här bör vi också anta den politik som bäst passar de faktiska förhållandena.

Sovjetunionens erfarenhet av uppbygge är tämligen fullständig. Med fullständig menar jag att den innefattar misstag. Ingen erfarenhet kan betraktas som fullständig om den inte innefattar misstag. Att lära av Sovjetunionen betyder inte att mekaniskt kopiera allting, vilket är just vad dogmatism gör. Det var sedan vi kritiserat dogmatismen som vi uppmuntrade folk att lära av Sovjetunionen, och därför innebar det ingen fara. Sedan korrigeringsrörelsen i Yenan och Sjunde kongressen har vi betonat vikten av att lära av Sovjetunionen, vilket inte gjort oss någon skada utan har visat sig vara fördelaktigt. I revolution är vi erfarna. I uppbygge har vi just börjat och har bara åtta års erfarenhet. I vårt uppbygge är framgångarna huvudsaken, men vi är inte fria från misstag. Vi kommer fortfarande att göra misstag i framtiden, men vi hoppas de blir färre. Att lära av Sovjetunionen måste innefatta att studera dess misstag. När vi har studerat dessa behöver vi inte gå så många omvägar. Kan vi inte undvika Sovjetunionens omvägar och göra saker och ting snabbare och bättre? Vi bör naturligtvis sträva efter detta. I stålproduktionen till exempel, skulle inte vi kunna nå upp till 20 miljoner ton inom en period av tre femårsplaner eller något längre? Vi kan, om vi gör ansträngningen. För detta ändamål måste vi sätta upp fler mindre stålverk. Jag anser att vi bör driva fler stålverk som producerar 300000 till 50000 eller 70000 eller 800000 ton om året, eftersom de är mycket användbara. Det är också nödvändigt att sätta upp medelstora verk med en årskapacitet på 300000 till 400000 ton.

För det femte, sopades flera saker bort förra året. En var principen att arbeta för att uppnå större, snabbare, bättre och mer ekonomiska resultat. Kravet på större och snabbare resultat släpptes, och med det sopades kravet på bättre och mer ekonomiska resultat också bort. Jag tror inte någon är emot att göra saker bättre och mer ekonomiskt. Det är just att arbeta för större och snabbare resultat som folk inte tycker om och en del kamrater betecknar såsom "förhastat". I själva verket är "bättre" och "mer ekonomiska" avsedda att begränsa "större" och "snabbare". "Bättre" betyder av bättre kvalitet, "mer ekonomiska" betyder att förbruka färre pengar, "större" betyder att göra fler saker, och "snabbare" betyder också att göra fler saker. Denna paroll är självbegränsande, eftersom den manar till bättre och mer ekonomiska resultat, det vill säga bättre kvalitet och lägre kostnader, vilket utesluter de större och snabbare resultat som är orealistiska. Jag är glad att ett par kamrater har talat i denna fråga under det pågående mötet. Dessutom har jag läst en artikel om det i tidningen. Vårt krav på större, snabbare, bättre och mer ekonomiska resultat är realistiskt, i överensstämmelse med de faktiska betingelserna, och inte subjektivt. Vi måste alltid göra vårt yttersta för att uppnå större och snabbare resultat. Vad vi bekämpar är enbart det subjektiva kravet på större och snabbare resultat. Under andra halvåret förra året svepte en vindstöt bort denna paroll, vilken jag vill återställa. Är detta möjligt? Var goda och överväg saken.

Fyrtiopunktsprogrammet för jordbrukets utveckling sopades också bort. Dessa fyrtio punkter blev omoderna förra året men gör nu "comeback”.

Kommittéer för att främja framsteg sopades också bort. Jag ställde en gång följande fråga: är det kommunistiska partiets Centralkommitté, partikommittéerna på alla nivåer, statsrådet och folkråden på alla nivåer — kort sagt mängder av "kommittéer" bland vilka partikommittéerna är de viktigaste — är alla dessa kommittéer egentligen till för att främja framsteg eller för att främja tillbakagång? De borde vara kommittéer för att främja framsteg. Enligt min åsikt är Kuomintang en kommitté för att främja tillbakagång och det kommunistiska partiet en kommitté för att främja framsteg. Kan vi inte nu återuppliva de kommittéer för att främja framsteg som sopades undan av fjolårets vindstöt? Om ni alla talar mot deras återupplivande och insisterar på att organisera kommittéer för att främja tillbakagång, så kan jag ingenting göra åt det, när så många av er är för tillbakagång. Av det pågående mötet att döma önskar emellertid allesammans framsteg, och det har inte hållits ett enda tal till förmån för tillbakagång. Det var det högerinriktade Chang-Lo-förbundet som ville att vi skulle gå tillbaka. I de fall där saker och ting verkligen rör sig för snabbt och utöver tillbörliga gränser, är tillfällig och partiell tillbakagång tillåtlig, det vill säga vi måste ta ett steg tillbaka eller sakta ner ett steg. Men vår allmänna politik har alltid varit att främja framsteg.

För det sjätte, är motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin, mellan den socialistiska vägen och den kapitalistiska vägen, otvivelaktigt huvudmotsättningen i dagens kinesiska samhälle. Vår nuvarande uppgift skiljer sig från vår tidigare. Förut var proletariatets huvuduppgift att leda massorna i strider mot imperialismen och feodalismen, en uppgift som redan har fullbordats. Vad är då huvudmotsättningen nu? Vi genomför nu den socialistiska revolutionen, vars spjutspets är riktad mot bourgeoisin och samtidigt siktar denna revolution till att omvandla systemet med individuell produktion, det vill säga att åstadkomma kooperation. Följaktligen är huvudmotsättningen den mellan socialism och kapitalism, mellan kollektivism och individualism, eller i ett nötskal mellan den socialistiska vägen och den kapitalistiska vägen. Åttonde kongressens resolution nämner inte denna fråga. Den innehåller ett avsnitt som talar om huvudmotsättningen såsom varande den mellan det avancerade socialistiska systemet och de efterblivna samhälleliga produktivkrafterna. Denna formulering är felaktig. Vid Sjunde centralkommitténs andra plenarmöte slog vi fast att huvudmotsättningen efter segern i hela landet skulle bli den mellan arbetarklassen och bourgeoisin inom landet och den mellan Kina och imperialismen utåt. Fastän vi efter detta möte inte gjort någon offentlig hänvisning till detta uttalande, har vi alltsedan dess handlat i enlighet med det, eftersom vår revolution har utvecklats till en socialistisk revolution och detta är vad vi har sysslat med. De tre stora omvandlingarna utgör en socialistisk revolution, en revolution huvudsakligen inom ägandet till produktionsmedlen. De har i stort sett fullbordats. De har alla varit hårda klasstrider.

Under andra halvåret j fjol avmattades klasskampen, en avmattning som var avsiktligt framkallad. Men så snart vi tillät det, inledde bourgeoisin, de borgerliga intellektuella, godsägarna, de rika bönderna och en del av de välbärgade mellanbönderna ett angrepp mot oss. Det var detta som hände i år. Vi tillät avmattningen, och de inledde angreppet — det passade oss bra, ty vi vann initiativet. Som en ledare i Folkets Dagblad uttrycker det: "Trädet föredrar vila, men vinden vill inte lägga sig."[5] De ville framkalla en storm, en tyfon av viss styrka! Nåväl, vi började bygga ett "skyddsbälte". Det var kampen mot högerelementen, korrigeringsrörelsen.

Korrigering består av två uppgifter: den ena är att kämpa mot högerelementen, vilket innefattar att kämpa mot borgerlig ideologi och den andra är att genomföra reformer, vilket också innebär en kamp mellan de två linjerna. Subjektivism, byråkrati och sekterism är alla borgerliga företeelser vilkas förekomst i vårt parti bör skyllas på bourgeoisin. Kommer det ett århundrade eller två härefter fortfarande att vara möjligt att skylla det på bourgeoisin? Det skulle vara rätt svårt, fruktar jag. Kommer det fortfarande att finnas byråkrati och subjektivism då? Ja, det kommer det, men skulden kommer att läggas på efterblivenhet. I samhället kommer det alltid att finnas vänster, mitten och höger, och det kommer alltid att finnas de avancerade, de medelbra och de efterblivna. Om ni vid den tiden är skyldiga till byråkrati och subjektivism, är ni efterblivna.

Korrigeringsrörelsen kommer att fortgå till första maj nästa år, så lång tid har vi på oss för den. Blir det återigen en avmattning efter första maj? Ja, jag tror det. Kan en sådan avmattning kallas högeravvikelse? Ta till exempel ett möte. Om det fortsätter och fortsätter natt och dag sex månader i sträck, är jag rädd att många helt enkelt försvinner. Därför bör vi utföra vårt arbete i enlighet med omständigheterna, än påskynda det, än sakta ner det. Förra året vann vi en så stor seger att kapitalisterna slog på trummor och gonggongar för att visa sitt stöd för oss. Om vi inte hade tillåtit en avmattning, hade vi fått svårt att rättfärdiga oss, eftersom det inte fanns någon lämplig ursäkt. Vi har sagt att problemet med ägandet har lösts i grunden men inte fullständigt. Klasskampen har inte dött ut. Avmattningen är alltså inte en principiell eftergift utan påkallad av omständigheterna.

Jag anser att korrigeringen bör pågå till den första maj nästa år och upphöra under andra halvåret. Då får vi se om det finns något behov för ytterligare korrigering eller ytterligare debatt på landsbygden och vi ska diskutera frågan nästa år. I vilket fall som helst måste det bli ytterligare en korrigering om två år. Om vi inte sätter i gång en då, eller ännu värre, inte på flera år, kommer de gamla och nya högerelementen och de som just kommer fram att börja åla sig igen. Dessutom finns det en del element till höger om mitten, en del mittenelement och till och med en del av vänstern vilka är fallna för att ändra sig. Det finns en del underliga figurer i världen vilkas högeravvikande känslor kommer att flyta upp till ytan. De kommer att framföra osunda kommentarer och högerbetonade anmärkningar om ni slappnar av för någon tid. Det är också nödvändigt att i våra arméförband bedriva ständig fostran kring de tre disciplinära grundreglerna och de åtta punkterna att iaktta. Om ni upphör där i några månader, kommer moralen att slappna. Moralen bör ges en knuff framåt flera gånger om året. Fostran bör bedrivas bland de nya rekryterna. Utan korrigering skulle till och med veteranernas och de äldre kadrernas ideologi förändras.

Ett ord i förbigående om våra meningsskiljaktigheter med Sovjetunionen. Först och främst finns det en motsättning mellan oss och Chrusjtjov i frågan om Stalin. Han har tecknat en mycket svart bild av Stalin, och vi är inte överens med honom. Han har gjort Stalin så fruktansvärt ful! Då är det inte längre en fråga som rör enbart hans land, den rör alla länder. Vi har satt upp Stalins porträtt på Tienanmentorget. Detta överensstämmer med önskningarna hos det arbetande folket i hela världen och antyder våra grundläggande meningsskiljaktigheter med Chrusjtjov. Vad Stalin själv beträffar bör ni ge honom åtminstone en värdering av 70—30, sjuttio för hans framgång och trettio för hans misstag. Detta är kanske inte helt exakt, för hans misstag är kanske bara tjugo eller till och med tio, eller kanske något mer än trettio. Allt som allt är Stalins framgångar det primära och hans brister och misstag det sekundära. På denna punkt skiljer sig vår syn från Chrusjtjovs.

Vidare, är vi också oense med Chrusjtjov och hans sällskap i frågan om fredlig övergång. Vi anser att det proletära partiet i varje enskilt land bör vara berett för två möjligheter, en för fred och en för krig. I det första fallet kräver det kommunistiska partiet av den härskande klassen fredlig övergång och följer däri Lenin och den paroll han förde fram under perioden mellan februarirevolutionen och oktoberrevolutionen. På samma sätt gjorde vi Chiang Kai-shek ett förslag om fredsförhandlingar. Detta är en defensiv paroll gentemot bourgeoisin, mot fienden, en paroll som visar att vi vill ha fred, inte krig, och som kommer att hjälpa oss att vinna massorna. Det är en paroll som kommer att ge oss initiativet, det är en taktisk paroll. Bourgeoisin kommer emellertid aldrig att frivilligt lämna över statsmakten, utan kommer att ta till våld. Då kommer den andra möjligheten in. Om de vill slåss och avlossar första skottet, kan vi inte annat än slåss tillbaka. Att gripa statsmakten med vapenmakt — det är en strategisk paroll. Om ni insisterar på fredlig övergång, kommer det inte att vara någon skillnad mellan er och de socialistiska partierna. Japans socialistiska parti är precis sådant, det är berett endast på en möjlighet, det vill säga, det ska aldrig använda våld. Detsamma gäller för alla socialistiska partier i världen. Allmänt talat bör proletariatets politiska partier helst vara beredda på två möjligheter: den ena, en gentleman använder tungan, inte knytnävarna, och den andra: om en knöl tar till knytnävarna, gör jag likadant. Då saken ställs på detta sätt täcks båda möjligheterna och inget kryphål lämnas. Något annat duger inte. De kommunistiska partierna i ett antal länder, det brittiska kommunistiska partiet till exempel, för nu fram bara parollen om fredlig övergång. Vi diskuterade detta med ledaren för det brittiska partiet men kom ingenstans. Naturligtvis kan de mycket väl känna sig stolta, för som deras ledare sade: "Hur kan Chrusjtjov påstå att han förde fram den fredliga övergången? Jag förde fram den långt innan han gjort det!"

För övrigt förstår de sovjetiska kamraterna inte vår politik att låta hundra blommor blomma och hundra tankeskolor tävla. Vad vi vill är att låta hundra blommor blomma och hundra tankeskolor tävla inom socialismens ram, inom folkets led och med uteslutande av kontrarevolutionärer. Naturligtvis kan en ny uppdelning äga rum inom folket, en grupp av det kan förvandlas till våra fiender. Ta till exempel högerelementen. Tidigare tillhörde de folket, men nu syns det mig som om de till en tredjedel tillhör folket och till två tredjedelar kontrarevolutionärerna. Ska vi beröva dem rösträtten? På det hela taget är det bättre att inte göra det, med undantag för de få som ska straffas enligt lag eller omvandlas genom arbete. Några av dem kan till och med tillåts sitta i Politiska rådgivande konferensens landskommitté, för hur som helst kan kommittén mycket väl ha omkring ett tusen medlemmar. Till synes står högerelementen fortfarande i folkets led, men i verkligheten är de våra fiender. Vi förklarar öppet att de är våra fiender och att motsättningen mellan oss och dem är en motsättning mellan folket och fienden, eftersom de är mot socialismen, mot proletariatets diktatur. Kort sagt stämmer deras ord och handlingar inte överens med de sex kriterierna[6]! De är giftiga ogräs. Några stycken giftiga ogräs kommer alltid att dyka upp bland folket, oavsett när.

Slutligen, bör vi rycka upp oss och göra energiska ansträngningar i våra studier. Lägg märke till dessa tre ord, "göra", "energiska" och "ansträngningar". Vi måste rycka upp oss och göra energiska ansträngningar. För närvarande är det många av våra kamrater som inte gör energiska ansträngningar, och en del kamrater ägnar sitt energiöverskott efter arbetet huvudsakligen åt att spela kort och mahjong och åt att dansa, och det tycker jag är dåligt. Vi bör huvudsakligen ägna vårt energiöverskott efter arbetet åt studier, och bör göra studier till en vana. Vad bör vi då studera? För det första bör vi studera marxismen-leninismen, för det andra teknologi och för det tredje naturvetenskap. Dessutom måste ledande kadrer känna till något om litteratur, och då speciellt litteraturteorierna. De bör också ha vissa kunskaper i journalistik och utbildningsfrågor. Kort sagt, finns det ett mycket brett kunskapsfält, om vilket vi bör skaffa oss allmän kunskap. Ty vi förväntas ge ledning i dessa frågor! Vad slags specialister kan folk som vi sägas vara? Vi kan sägas vara politiska specialister. Hur kan vi fortsätta att vara utan kunskap i dessa frågor och utan att ge ledning i dem? Alla provinser har sina egna tidningar, vilka tidigare försummades, och sina egna tidskrifter och organisationer för litteratur och konst, vilka också försummades, liksom även enhetsfronten och de demokratiska partierna samt utbildningen. Allt detta försummades, och det var också precis inom dessa områden som uppror bröt ut. Men när uppmärksamhet ägnades åt dessa saker, ändrades hela situationen inom ett par månader. Lo Lung-chi undrade hur små proletära intellektuella skulle kunna leda stora småborgerliga intellektuella. Där hade han fel. Han säger att han är småborgerlig, men i verkligheten tillhör han bourgeoisin. Proletariatets "små intellektuella" kommer att göra precis detta — utöva ledning över de stora borgerliga intellektuella. Proletariatet har haft en grupp intellektuella i sin tjänst, av vilka den första var Marx, och sedan följde Engels, Lenin och Stalin, och nu har det folk som vi och många andra. Proletariatet är den mest framskridna klassen, det kommer att leda revolutionen över hela världen.

NOTER

[*]* Tal vid Kinas kommunistiska partis åttonde Centralkommittés utvidgade tredje plenarmöte.[TILLBAKA]

[1] De fem stora rörelserna var jordreformen, rörelsen för att motstå Förenta Staternas aggression och bistå Korea, rörelsen för att undertrycka kontrarevolutionärer, rörelsen mot de "tre onda" och de "fem onda" samt korrigeringsrörelsen.[TILLBAKA]
[2] Detta syftar på den socialistiska omvandlingen av jordbruket, hantverket och den kapitalistiska industrin och handeln.[TILLBAKA]
[3]Se not l till "Den demokratiska rörelsen i armén" i Valda verk av Mao Tsetung, band IV sid 202.[TILLBAKA]
[4] Berget Liangshan i provinsen Shantung var en bas för bonderebellerna under Sungdynastin. De flesta av rebellernas ledare i den klassiska romanen Vid strandkanten tvingades ta sin tillflykt till berget Liangshan på grund av förtryck från myndigheterna eller tyranniska godsherrar. Uttrycket "drivna att ansluta sig till rebellerna på berget Liangshan" har sedermera kommit att betyda att man nödgats göra något under påtryckning.[TILLBAKA]
[5] Han Ying (Västra Handynastin): Kommentar till Sångernas bok, kap 9.[TILLBAKA]
[6]Se sid 392 ovan.[TILLBAKA]